På den vackra landsbygden utanför östgötska Boxholm går Stenbocksturen. Arrangören beskriver banan som hälften stig och hälften grusväg, med en total stigning om ca 1000 höjdmeter. I år var loppet för första gången en deltävling i den s.k. Långloppscupen, en cup där merparten av landets populäraste långlopp på mountainbike ingår. Drygt 300 deltagare kom i mål på sträckorna 33 respektive 66 km (tävlingsklass).

Damernas tävlingsklasser hade separat start, och efter en backig startloop på elljusspår kom jag ikapp andraklungan som med mig inkluderat bestod av fem tjejer. Vi hjälptes åt att dra och det kändes som att gick i en fart som var lagom snabb för att orka hela vägen. Temperaturen på 27 grader i skuggan tillät inget slarv med vätskan, och jag insåg efter dryga timmen när krampen började komma smygande att jag hade tagit med mig alldeles för lite sportdryck.

Strax efter passering halvvägs kom en lite knixig backe i skogen som tvingade några av oss att hoppa av cyklarna och då sprack klungan upp. Jag hamnade själv och utkämpade nu kampen mot krampkänningarna som vandrade mellan framsida lår, baksida lår och höftböjarna. I detta läge tänkte jag: ”Löpning är trots allt en behaglig sport...”.

På vägen mot mål passerades några av herrarna som startat tidigare vilket gav motivation i det ingenmansland jag befann mig i, med vad jag trodde var en betryggande lucka bakåt. Men precis innan upploppet kom tjejen på placeringen bakom mig ikapp och körde förbi, som skjuten ur en kanon. Jag försökte svara på målrakan men hade inget mer att ge, och det blev till slut en sjätteplats av damerna.

Att testa på att tävla i cykel, eller egentligen vilken annan sport som helst är helt klart något jag kan rekommendera. Känslan av att klara det som tidigare känts övermäktigt är väldigt positiv, smått euforisk faktiskt. En svettig men härlig dag avslutades i skuggan på Boxholms skidstadion med en skål pastasallad och mycket vatten.