I år var start och mål flyttat till Parken (Köpenhamns kända fotboll och konsertarena). Då jag är ovan vid att resa själv så var jag mest orolig för att hitta till starten innan startskottet ljöd. Bodde hos syrran i Hbg och tog färjan över till Helsingör på morgonen och redan på färjan träffade jag ett gäng glada skåningar som dessutom hade bra koll på vart vi skulle. Var på plats i god tid och kunde tom vila lite i gröngräset innan start (steg upp redan 04.45 på morgonen). Växjölöparen Anders Nilsson hade hämtat ut nummerlappen åt mig dagen innan och när han dök upp var jag redo för start.

09.30 gick starten kände mig lite seg och nästan lite illamående första 5-8km sedan började det  så sakteliga flyta på bättre. Passerade halvvägs på 1,28,41 det fortsatte rulla på ganska bra. Solen sken och folk skrek som galningar vid sidan av banan - bitvis grym stämning. Vid 25-30km började jag så smått tappa lite tempo och insåg då att sub 3 skulle inte gå. Hade dock huvudet med mig och konstaterad att även en tid över 3h är bra. Bestämde mig för att hålla i utan att för den skull stressa fram och la mig på kilometertider kring 4.25-4.30 de sista 7-8kilometrarna. Vid 40 kilometer kom jag ikapp min nummerlappsuthämtare Anders Nilsson och vi kunde springa ihop och passera mållinjen samtidigt på 3,01,52. Nöjd och glad kunde jag gotta mig med alkoholfri öl läsk och bullar innan jag tog mig tillbaka till syrran lagom för att se Hammarby slå Djurgården i årets hittills hetaste allsvenska match. 

Detta var min första riktiga mara sedan 2021 (efter skadeåret 2022 då jag gjorde två mindre bra maror) och jag kan konstatera att det var samma underbara känsla som alltid att passera mållinjen och känslan såhär dagen efter är bara positiv då jag känner att kroppen (läs knäna) har hållt och jag redan nu känner mig taggad för Stockholm om 3 veckor då jäklar ska det springas under 3h.

Köpenhamn marathon är en trevlig mara som jag verkligen kan rekommendera. Grym publik, bra organisation och en flack bana och ca 12000 medlöpare.