Då var årets Iron Man till ända!

Kvar finns fina minnen och lite blessyrer här o var på kroppen.

Vi var detta år ett rejält gäng från klubben och med de som brukar vara med på onsdagsträningarna från kransorterna än fler. Någon (Dan) skall vara snabbast och någon annan har helt andra mål i sikte med denna långa dag. Gemensamt är att vi alla har gjort något alldeles extra som man kommer minnas i hela sitt liv. För vissa är det en engångsupplevelse och för andra en livsstil. Helt klart är att man lär känna sig själv efter en sådan resa med träning, skador, mot och medgång på vägen till målet. Att det går att lösa trots krämpor är Leif-Håkan ett levande bevis på som återigen kvalade till Kona. Vi var några stycken som fightades i vad man får kalla mellansegmentet och för egen del tycker jag det är fantastiskt kul att få lite sparring och inte bara se sig passerad av dessa supermänniskor. Nu har ju triathlon den fördelen att det består av tre grenar (nästan 5 faktiskt) och man kan tidsmässigt hamna ganska nära varandra trots att man har helt olika styrkor. Gren 4 brukar man säga är nutritionen och att den är viktig under ett så långt lopp förstår alla. Ett par missar med krånglande mage eller utebliven energi vill man helst slippa. Gren 5 stavas ombyten och här kan man kapa en hel del. Vissa lägger över 20 minuter på detta och andra 2, de 18 minuterna är jobbiga att hitta i de tre andra grenarna. Detta året bjöd på en ganska lugn simning, inte på något vis spegelblankt men inte heller några större vågor. Min förhoppning var 2:15 fart och det blev 2:10 men i gengäld simmade jag något för långt...... Väl uppe på cykeln som väl får sägas är min styrka så kändes det direkt att det var ganska rejäla vindar. Målet var under 5 timmar men jag la band på mig för att inte bränna allt krut och hade kraft att kunna ge lite i medvinden på väg tillbaka på östra sidan. Hade i princip den farten jag önskade när vi kom tillbaka över bron men vinden på fastlandet var stundtals tuff och någonstans i skallen visste jag ju att det skall springas också och priset jag hade fått betala för en snabbare cykling hade helt säkert ätits upp under löpningen. I slutet på cyklingen började man längta efter skobytet och lite mentalt pepp att det bara är 3 varv och att det går snabbt mot mål lurade skallen en stund. Verkligheten kommer naturligtvis ikapp och en mara efter de två andra momenten är tufft, tro inte annat! Visst jag har inte någon fantastisk fart på löpningen men detta året sprang/joggade jag i princip hela vägen så då får man vara nöjd. Tider och mål i all ära men just när man går i mål så är det bara oerhört skönt att få sluta röra sig och njuta en stund i målområdet. Vi hade alla ett fantastiskt stöd av tillresta supporters, familjer men inte minst de boende där man passerade, det är bara att tacka och buga för detta. Nog om mig och ett par ord om själva arrangemanget. Allt är väldigt proffsigt regisserat och när man kommer hit för första gången får man ett väldigt häftigt intryck av det hela, visst det är väldigt kommersiellt men det blir lite var man gör det till och sammanhållningen mellan deltagarna är smått fantastisk och det finns så många kloka människor att ventilera sina frågor och våndor med. Ni som funderar på att prova kom ner till onsdagsträningarna och testa. Steget därifrån är faktiskt mindre än vad man kan tro till en genomförd Iron Man. Med vilja motivation och genomtänkt träning kommer man långt, har man sedan lite talang också kanske det tom. kan gå snabbt....... Vi hörs igen inför säsongen 2020! För min del står nu löpning och så småningom skidåkning på agendan.

/Andreas Berg