Framförallt är Vidösternsimmet ett otroligt välarrangerat lopp, allt fungerar perfekt. Från informationen om tävlingen, support under loppet och allt efteråt, jag ger Vidösternsimmet och alla inblandade 10/10 poäng.

Här kommer min racerapport:

Starten för + 6 km gick kl. 14.00 från Toftaholm. Det fladdrade ganska friskt i magen när jag ställde upp i startfållan och hörde nerräkningen till start. Direkt när starten gått kändes det bättre och jag och de övriga ca 45 startande gav oss iväg. Jag hittade ett skönt flyt och vevade på i mitt tempo. Jag hade tvingat Mattias att lova att vi skulle simma tillsammans men efter ett par hundra meter insåg jag att det var väldigt svårt eftersom alla såg likadana ut och det tar energi att anpassa sig efter någon annans tempo (och kanske grep nummerlappskicken in). När vi simmat ca 1 km var vi framme vid Ekens camping, ett obligatoriskt stopp. Där stod Elsa och langade dryck och godis och kakor och bananer och energigel och säkert en massa annat. Jag väntade in Mattias och erkände att tävlingsskallen slagit till och vi bestämde oss för att köra i våra egna tempon.

Inför tävlingen trodde jag att det skulle bli enformigt efter detta stopp men det var det inte alls. Jag fortsatte veva i mitt tempo och jag hade inga svårigheter att navigera, jag ljuger väl om jag säger att kilometrarna forsade förbi men det gick stadigt framåt. Vid ca 4 km kände jag av ett litet krampnyp i höger vad, inte alls trevligt. Jag slog av på takten och försökte stretcha och slappna av. Det gick över och jag fortsatte men nu med lite försiktighet i benrörelserna. Efter en krök dök en flotte upp med vätska och godis. Jag drack en mugg energidryck och klämde en gel, skönt att inte behöva fundera på att bli klistrig.

Jag fortsatte veva medan jag låg och funderade på hur bra det gått och att jag skulle klara det och…pang! Krampen bet plötsligt tag i BÅDA vaderna samtidigt! Jag vred mig runt och försökte slappna av liggandes på rygg. Ojoj, det var inte skönt och jag insåg att tävlingen inte var över än. Försiktigt fortsatte jag simma, till min lättnad fungerade det ganska bra så länge jag inte blev för ivrig. Jag skymtade det gula huset och började åter känna målgångens sötma. När jag simmade förbi bojen med 21 på syntes inte något mål vilket gjorde mig lite förvirrad och det i sin tur väckte krampen i vaderna igen. Jag vilade och bestämde mig sedan för att göra som i Hitta Nemo; dvs ”fortsätt simma”. Efter en evighet såg jag till slut bron och målskylten och då blev jag så glad att vaderna genast krampade igen. Jag tog mig vidare och efter 2 timmar och 17 minuter slog jag högerhanden på målskylten. Jag klarade det!

I mål var det underbart att krypa ner i den varma badtunnan och njuta av att ha fixat mer än 6 km simning. Det var verkligen en kul upplevelse och det hela blev ju inte sämre av att jag för första gången slog Mattias i en idrottstävling. Jag ställer nog upp nästa år igen