Det blev en lång berättelse. Läs om du vill. Ultravasan90, det är Håkans fel. Håkan Egerhag hade bestämt sig för Vasaloppstrippeln i år med Vasaloppet, Cykelvasan och Ultravasan. Per hade tänkt på Ultravasan tidigare och i år bestämde han sig. Jag lockades med av tanken och om vi kom igång med lite långpass så kanske. Det blev 20-35 km ca en gång i veckan i 6-7 minfart.

Nu var det dags. Lördagen 18 aug. Start kl.05 i klassiska Berga by. Vi fick fantastiska förutsättningar med vädret 11-20 gr utan regn. Vi höll ihop första 30 med fantastisk upplevelse med soluppgång i slingrande skogsstig som ibland var tuff med backar, rötter och sten. Spåren i Borgen hjälpte oss mycket. Vi kunde småprata. Jag kände mig lite piggare och Per och Håkan släppte. Jag sprang nästa 30 med en Gävle-kille, vi pratade och peppade varann till ett jämnt tempo. Jag upplevde även hjälp av publik på vägen. Med två dåligt genomförda lopp i år i värme hade jag bestämt mig för att sköta vätskan. Jag bar inget extra på kroppen utom kläderna. Drack ca 7 dl per mil, 3 muggar ca var 5:e km. Vatten, sportdryck, buljong, blåbärssoppa, kaffe och Cola. Någon pannkaka och godis slank ned. Jag hade lärt mig att vi skulle gå i uppförsbackarna, men en kille kom ifatt mig vid ca 60 och jag hakade på. Han sprang i alla backar och jag hakade på. Kroppen kändes oförskämt pigg i båda uppför och utför. Jag lyckades hålla samma tempo in i mål, sista 15 på egen hand.

Egentligen fattar jag ingenting. Jag hade som mål att komma i mål. Klara 11 timmar och om det gick bra ca 10 timmar. Under sista 30 förstod jag att medaljgräns 9.30 var möjlig. Det blev 9.21. Jag tyckte det var kul att springa ända till 75-80 km vilket förvånade mig. Kroppen fungerade hela vägen och vätskeintaget betydde mycket. Jag brukar alltid tappa tempo i slutet av alla lopp, men jag kände mig väldigt nöjd på vägen mellan Sälen och Mora. Det känns som ett av mina bäst genomförda lopp i min lilla karriär. Jag bär med mig en härlig upplevelse.

Per och Håkan höll delvis ihop under loppet. Håkan hade tidigare aldrig tränat eller tävlat längre än 30 km. Han är stark i cykling och skidor, men i löpning har han inte samma erfarenhet av längre pass. Hans kropp ville protestera efter halva med värk överallt och trötthet. Massage och pep av Per fick igång honom igen. Han kunde springa och gå och kom lycklig i mål på 12.06. ”Det var det värsta jag någonsin gjort.”

Per var väldigt pigg i början och höll upp vårt tempo bra. Vi fyllde på bra med vätska och lite skvättande i skogen. Efter 30 fick Per känning av sin häl och sitt knä vilket påverkade löpningen och svårt att springa nedför. Det blev en del gående. Han är dock envis och det krävs mycket om han ska bryta ett lopp. Han tog sig säkert i mål med tiden 12.29. Utan skadekänning hade kampen mellan Per och Håkan blivit ännu mer spännande.

Idag är vi alla tre nöjda, haltande gubbar, som är överens. Ultravasan90 gör man EN gång!