David berättar:

Efter att ha varit lite småkrasslig i början av veckan så började jag känna mig bättre på fredagen. Då såg jag Mickes inlägg på facebook och blev inspirerad att testa något nytt. Men funderade några timmar om jag verkligen skulle utsätta mig för en sån pärs. Men till slut ringde jag Christer Svensson och efteranmälde mig. En uppladdning till ett sånt här lopp har jag ingen erfarenhet av så jag laddade upp på samma sätt som inför en mara: tog en (lidl) pizza på kvällen och gjorde två flaskor med buljong till loppet. 
 
Väl där så var det lite strul med nummerlappen och chipen då jag var efteranmäld men det löste sig till slut. Värmde upp lite och träffade Micke på plats som sa att han inte var förvånad att jag kom :)
 
Loppet är igång och jag öppnar snabbast av alla tror jag. Efter ett tag så får funktionärerna på en bildskärm som ständigt uppdateras om hur långt man har sprungit. Nyfiken som man är så sneglar jag på skärmen nästan varje varv för att se hur man ligger till i loppet och hur långt man kommit. Jag känner mig stark en bra bit i loppet. Milen på 45min, halvmaran på 1.35, tre mil på 2.15 och maran på 3.15. Sen började bli tungt, främst mentalt faktiskt men succesivt mer och mer smärta i benen. Man hade ingenting att luta sig tillbaka på i den här typen av distanser. Hur ont kan det göra? Var går gränsen? Jag fick sätta upp delmål genom att tänka om 40min ska jag stanna och dricka och snart är det "bara" två timmar kvar mm, och då gick tiden något fortare. 
 
Nu med 2 timmar kvar gick det klart långsammare och jag kände att jag inte hade orken att hänga på loppets segrare Christian Ritella. Han var för stark men jag lyckades hålla Mickes tempo hyggligt som ändå var starkare än mig på slutet. Sista timmen så kändes det snabbt att springa i 6-min-fart.
 
 Äntligen hade klockan blivit 18.00 och loppet var över och jag lyckades med nöd och näppe klara 70km. Det kändes lite overkligt att ha sprungit sex timmar i sträck men om Micke gör det vill jag inte vara sämre ;) Dessutom fanns det (stackare) som hade 18h kvar när vi var i mål! Då var det inte så farligt länge med 6h ändå :) 
 
Med vänlig hälsning David  

 

Micke berättar 

Bestämde mig efter Bromölla marathon att anmäla mig till 6h inomhus i Växjö den 14 december. Min erfarenhet av långlopp har stannat vid marathon (dock 40st sådana) och inofficiellt Vidösternknatet/ALK ultra (56km) som jag sprang juni 2012. Hade inga planer på att förbereda mig speciellt inför loppet och har dragits med förkylning från och till i november fram till onsdagen före loppet.

Hade ingen plan då loppet startade utan knatade iväg strax under 5min/km fart. Stannade till varje halvtimme för att klunka lite dricka. Efter 2h började jag få ont i tårna då fötterna började svälla vilket jag hade förutsett och efter 3h gjorde jag ett fumligt skobyte på 2 minuter och hoppade i mina "pluffsigare" Nike Pegasus. Marathon passerades på 3,35 (tror jag) därefter hamnade jag i en rejäl svacka och kände att jag fumlade i ingemansland. Vilket var mitt mål? Tog ner drickapauserna till var 24 minut (men lät det stanna vid 20 sek stopp) och tog sikte på 56km vilket var mitt längdrekord. Nedräkning varje varv ett tag 84min 36 sek, 83 min 22 sek osv. Började nu allvarligt fundera på att gå. Gladdes dock att David hade slutat att varva mig vi sprang bitvis ihop en del perioder dock utan att orka prata. Efter 5h vände det och man började se slutet. Tog sikte på 66km och kunde mata på riktigt bra sista 30min vilket gjorde att jag också precis kom över 67km och placerade mig 3:a. Nästa år blir det ett nytt 6h lopp antingen i Växjö eller Borås då ska jag passera 70km......