En löparmorsas Lidingölopp

All in for Lidingöloppet – Textraden på åtskilliga t-shirts sammanfattar min känsla i startfållan. Sista biten dit var nämligen inte helt spikrak, men nu gäller det! Jaja, tänker ni, hon var ju sååå laddad och taggad och talade själv om sitt mål att ta en silvermedalj. Vad fanns det att vara orolig över?… Nedan följer min ocensurerade version av Lidingöloppet 2013 (om du orkar läsa).

På natten hade Emma fått feber och medan jag låg sömnlös och ammade på ett hotellrum i Stockholm såg jag min chans att springa sakta försvinna. Allt det jag tränat och laddat inför skulle jag inte kunna genomföra! Vi kunde ju inte låta en sjuk bebis vara ute på Lidingö en hel dag bara för att vi skulle få kuta 30 km. Det insåg även jag som kuskar land och rike runt med mina barn och tävlar i både Halvvasan och Göteborgsvarv (man kan ju alltid lägga in amningspauser). Dessutom tänkte jag att nu är det Jonas tur – han har ju fått stå bredvid och heja med Emma i famnen i fler än ovan nämnda tävlingar.

Morgonen kom och efter att Jonas provjoggat för inhandling av Alvedon och helt plötsligt inte heller kände sig helt ok, så tyckte han att jag i alla fall skulle dra på mig löparkläderna. Kanske var det bättre att jag sprang? Han skulle ju ändå inte klara herranas medaljtid och han visste att jag skulle greja damernas. Så resonerade han. Men allt var ännu inte helt bestämt, inte förrän i bilkön på väg ut till Lidingö klargjordes att jag skulle få äran att delta. Jag kastade då i mig lite hemlagad pastasallad med rödbetor (de höjer prestationsförmågan), eftersom frukosten mest hade bestått av att torka bort spya från Emma, som dessutom nu hade fått kräksjukan… Väl på plats gick allt fort; hämta nummerlapp, amma en sista gång och ta farväl av en rörd make med orden: ”- Jag tror du kommer klara det på 2.28-2.32!” Med stärkt självförtroende drog jag mig snabbt mot start. Jag vet att min PT känner mig väl och trodde, med den lätthet jag kände i kroppen, att han kunde få rätt gällande målgångstiden.

På väg mot Koltorp vandrade inte bara jag utan en massa hungriga löpare. Lätt att urskilja i mängden är alla ALKisar – både vad gäller de snygga kläderna och de härliga personligheterna! Jag kom ifatt Herr och Fru Michelsen samt Per Skarstedt och vi hann snacka lite taktik. Den bestod av att de som erfarna Lidingölöpare gav mig lite insidertips. Kanon! Pia och jag hade samma startled, men henne tappade jag bort bland holkarna(!?) och såg sedan inte till mer. De andra två sprang jag om under loppet. Putte var som vanligt pigg och laddad och hann med att önska lycka till innan han for in i sin startfålla.

12.53 tar jag en tugga på en energikaka innan jag slänger påsen i rätt fack på vagnen och inrättar mig i ledet. NU fattar jag att jag ska springa, och som alltid snabbt, för att komma hem (läs till hotellet) och amma så fort som möjligt. Jag kan knappt hålla igen under den medryckande uppvärmningen utan att slösa onödig energi redan då. Sugen på att rusa iväg och väl medveten om att man inte ska ta ut krafterna i början går startskottet. Pulsklockan trycks igång och jag är på banan – tror jag. Det går så långsamt! Jag kommer inte fram! De första kilometrarna avverkas i snigelfart, typ 6.30. Först är jag inte så nervös över detta, men sedan inser jag att i denna fart kommer jag inte klara medaljtiden. Inledningen med lite svaga upp- och nerförlut är inget problem, jag lägger krutet på att vara förbannad för att jag inte kommer förbi och kan springa i mitt tempo. Jag har gjort en Anna igen, vilket betyder att jag ställt mig alldeles för långt bak i startledet. Denna bana är ju omöjlig att göra omkörningar på, fattar jag. För mycket stock och sten, och en vurpa är det sista jag vill uppleva. Snacket om att inte springa sicksack återkommer i mitt huvud och jag försöker att ta placeringar genom att hålla långt till vänster utan att för den skull hamna helt ute i livsfarlig skogsterräng. Vid sex kilometer tappar jag ena enegidrycken som jag så käckt fäst med gummiband runt armen. Den som sitter runt andra armen håller jag nu i handen istället och den intas efter ca 10 km. Då har jag kommit in i loppet lite mer. Jag kan dra på i min takt som ska vara runt eller precis under 5-minuterstempo. Jag blir glatt påhejad av en energisk publik och försöker att le tillbaka ibland. Backarna känns fortfarande ok och jag har bra koll på klockan för att se att jag inte tappar mot medaljtiden. När jag kommer till 15 km och det jobbigaste partiet (säger alla erfarna jag talat med) ska ta sin början blir jag mer störd av trängseln än av backarna. Jag ligger till vänster och drar förbi de flesta, ja så känns det faktiskt. Jag känner mig stark och vill skrika: ”- Nu har vi gjort hälften!” Men jag lyckas hålla detta för mig själv. Jag försöker ta hjälp av utförslöporna att vila och de flackare partierna att springa på lite snabbare. Ivrigt påhejad av Stefan Molin kommer jag strax till kontrollen vid 21 km och jag inser att jag gjort ett Göteborsvarv! Och jag känner mig PIGG!?

Jag vet ju att den är i antågande den beryktade uppförsbacken… Abborrbackens skylt missar jag och inser först när jag är uppe vid speakertornet att backen är över. ”- Va, var det allt?”, säger jag rakt ut i luften och en herre jämte svarar att jag ju kan ta den en gång till om jag inte är trött! Jag vänder inte om utan ser på klockan och förstår att jag kan klara under 2.30, något jag faktiskt inte räknat med själv. Jag hänger på en kille som kör snabbt på vänstersidan och frågar vilken fart han har. Han kan inte riktigt redogöra för det och medan jag känner att jag kan springa ännu fortare än han gör lämnar jag honom bakom mig. Samtidigt ropar han: ”- Springer du för första gången? Det kommer en backe till här borta, den heter Karins backe.” Och där får han rätt, för den backen känns i benen. Jag går på ren illvilja och inser att nu är det bara några kilometer kvar. Stå på! Jag gör de jobbigaste kilometrarna nu och fokuserar samtidigt på tiden. Jonas kommer få rätt, jag kan komma under 2.30!!! Så skymtar jag mål där nere. Jag tar i med mina sista krafter, spurtar, ler, skriker och svänger högt med armarna och får kramp just innan jag når mållinjen. Man måste ju inte göra piguetter när man sprungit 3 mil! Klockan stannar och jag fattar att jag har klarat det med bravur. Nästa år återkommer jag med mannen på startlinjen, men utan barn och amning. Förhoppningsvis…

 

Anna Davidsson