Om jag går tillbaka till innan sommaren minns jag Vidösternknatet där jag och min son Axel försökte vandra runt tillsammans. Vi tränade då inför vårt “sommarlopp” upp till Sveriges tak. Knatet gav mersmak men även saftiga, blöta blåsor på hälarna. (Tur att man springer på tårna). Efter rehab under sommarveckor tog vi nattåg+buss och hamnade i Nikkaluokta. Här startar vårt lopp upp mot Kebnekaise fjällstation där vi slår tältläger i lite regnväder. Än så länge behövs ingen syrgas. Har ni gjort detta lopp så vet ni att vädret kan skifta. Vi vaknar till strålande solsken och klarblå himmel och bestämmer oss att från sista baslägret göra vårt toppförsök. Rejält trötta når vi båda vårt mål på Sydtoppen och står en stund med skakiga höjdrädda ben och försöker göra reklam för Apladalens löparklubb och samtidigt  titta ner över en del av Sverige. Nu var vi ändå på topp. Nästa år får någon annan fortsätta att göra reklam för klubben och passa på innan Sydtoppen sjunker under Nordtoppen. Och då blir det svårare att komma högst i Sverige.Allt gick bra på väg ner och tillbaka hemåt. Dagen efter firade vi 18-årsfest på Lapdånalds med en Big Lap (150 g renburgare) och våfflor med hjortronsylt. Det var vi nästan värda. På väg mot Nikkaluokta förstår vi att vi gick ut för tidigt i vårt “sommarlopp”. Nu möter vi flera startgrupper i www.fjallravenclassic.com på väg upp i första etappen. Här finns en del tuffingar. Efter 11 mil kommer de till Abisko. De flesta vandrar i flera dagar, men några springer också. Vinnaren på under 14 timmar!!! Nästa år är klubben där och har KM i bergsterräng. Detta är något för Eva m fl. Er utsände Stefan och Axel.