Eksjö Stadslopp 

Vädret hade under hela dagen varit minst sagt ostabilt, ena minuten solsken och den andra ösregn. Trots detta låg temperaturen stadigt på 13-14 grader. Helt optimalt och det gav förhoppningar om bra tider. Under hela bilfärden, från Hånger till Eksjö, sken solen och molnen lade sig som en mur runt om där vi befann oss. Så även i Eksjö. Jag hämtade nummerlappen, snörade på mig lätta tävlingskor och började jogga lite lätt. Vaderna kändes stumma, vilket de också gjort de senaste dagarna, men trots det gick det lätt. Efter cirka 20 minuters jogg, några ruscher och lite snack med kompisar var det så dags för start. Jag trodde på förhand att en fart som skulle resultera i en tid på 33 blankt vore rimlig. Samtidigt fanns det några löpare i startfältet som jag verkligen ville skära mållinjen före och det var nog faktiskt viktigare för mig än själva tiden. Ganska snart efter att startskottet avfyrats bildades en trio löpare bestående av Mustafa Mohamed, Patrik Andersson (båda Hälle IF) och Frederick Karlsson (IK Sisu). Jag tyckte de höll lite för hög fart och lade mig således några meter bakom i sällskap med Martin Lundqvist (IK Sisu). Efter en dryg kilometer var motvinden ganska påtaglig och jag beslutade att lägga mig som ett plåster i Martins rygg. Eftersom han är riktigt lång kändes det i stort sätt som vila när jag låg bakom. Snart såg jag hur Frederick fick släppa Hälleduon och jag tänkte att det finns en chans att komma ikapp honom. När vi ändrade löpriktning, så att vi slapp motvinden, gick jag förbi Martin och ökade farten. Efter uppskattningsvis 500 meter märkte jag att han började släppa. Detta gav mig mer kraft och dessutom började jag närma mig Frederick. I jakten på att komma ikapp honom förblev farten hög och ju mer jag knaprade in på honom ju starkare kände jag mig. Strax innan sjukilometerspasseringen var jag ikapp. Min första tanke var att lägga mig bakom en liten stund för att få lite vila (om man nu kan kalla någon del av ett tiokilometerslopp för vila) men istället beslutade jag att gå om direkt för att visa att jag fortfarande var stark, trots ett högre tempo än honom de senaste kilometerna. Fram till drygt nio kilometer var det därmed jag som höll i taktpinnen och jag hoppades att han skulle släppa. Till min stora besvikelse gjorde han inte det utan försökte tvärtom att gå om och öka här. Jag svarade, men nu var benen tunga som timmerstockar och hjärtat slog om inte i maxfart så ytterst nära i alla fall, och höll mig jämsides. In på storgatan kom vi bredvid varandra och nu handlade det bara om vem som ville mest. Lyckligtvis var det jag för med cirka 150 meter kvar fick han släppa och jag kunde spurta in på en hedrande tredjeplats och på en tid av 32:24, vilket var dryga halvminuten snabbare än vad jag på förhand trott. Jag klarade dessutom av att besegra de löparna som jag hade som mål att slå. Det var riktigt skönt. Trots att jag lyckades med mina på förhand uppsatta mål var nog det största av allt när jag fick ta i hand med Musse på prisutdelningenJ 

Löparhälsningar

Oscar Carlsson 

PS. Jag kan verkligen rekommendera er, såväl motionärer som elit, att springa detta lopp i den vackra trästaden Eksjö framöver. DS.